— Ja, hur skall jag kunna veta det, sade Freutiger. Jag har varit överallt utom i Sverige. Och med Värmland har jag aldrig haft något annat att göra än att min farmor var kär i Geijer i sin ungdom. Men han gav henne tusan. Saken var den, att Geijer åkte skridsko med min farmor på en sjö i Värmland — finns det inte en sjö som heter Fryken? Jo, då var det alltså på Fryken — en gång i början av innevarande århundrade. Låt oss säga 1813, eftersom det var en kall vinter det året. Så råkade min farmor sätta en rova på isen, så att Geijer fick se hennes ben. Och de voro mycket tjockare och stabbigare än han hade tänkt sig. Så slocknade den lågan! Men min farfar, som var brukspatron och en praktisk karl och inte någon estetflabb, tog henne i stället. Och det är orsaken till att jag heter Freutiger och alls finns till och sitter här och njuter av naturens skönhet. Dja!
Notarien Lovén hade en stund visat synbara tecken till oro. Han hostade och harklade. Plötsligt reste han sig och började sjunga en aria ur ”Mignon”. Hans sköna stämma klingade fulltonigt och med en vekare klang än annars: Hon kunde icke tro — i barnslig oskuldslycka — att tacksamhetens glöd — blev kärlek inom kort — — —
Lydia hade gått ned på sandplanen nedanför verandan och stod och plockade blad av en berberisbuske och skrynklade dem mellan fingrarna. Kandidat Stjärnblom hade rest sig och stod nu vid verandaräcket, där hon nyss hade stått. Lydia gick
18
