Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Hon såg frågande på honom.

— Så fula, dumma tankar får du inte tänka, sade hon.

Och de möttes i en kyss.


— Sjung litet för mig, bad han.

Hon tände de två ljusen vid pianot och satte sig ned och sjöng Schumanns ”O Sonnenschein”.

Ett par nattfjärilar hade kommit in genom det öppna fönstret och fladdrade kring ljusen, medan hon sjöng.


⁎              ⁎