Hon strök med handen över hans hår.
— Är din far mycket sjuk?
— Det ser så ut, svarade han. Han är sjuttiofyra år, och han har aldrig förr, aldrig i hela sitt liv, varit sängliggande sjuk.
— Ja, sade hon, så måste du ju alltså resa. När reser du?
— I morgon bitti.
Det stod tårar i hennes ögon.
— Så gick det alltså med den drömmen, viskade hon liksom ut i rummet.
Han såg frågande på henne.
— Jag hade ju glatt mig så mycket, sade hon, åt att vi åtminstone skulle få ha den här korta sommaren för oss själva — vi två.
— Kära, vi ses ju igen.
— Det vet man aldrig.
Han tog hennes hand och förde den över sina ögon.
— Ingen råder för liv och död, sade han. Men jag vet inte vad som annars skulle kunna skilja oss?
Plötsligt bröt hon ut:
— Å, Arvid, res inte! Inte nu, inte i morgon! Du kan ju vänta litet och se om det blir nödvändigt. Jag är alldeles säker på att din hustru överdriver din fars sjukdom för att locka dig till sig!
— Nej, Lydia, sade han. Nej, hennes brev är enkelt och sakligt och gör inte intryck av överdrift eller biavsikter. Och bara det faktum att far ligger till sängs visar att det är allvarsamt.
