Hon teg länge. Så reste hon sig och gick fram till fönstret. Det var en mellangrå dag.
— Ja, ja, sade hon till sist. Res du. Plikten måste ju gå framför allt. Res du bara! Adjö!
— Lydia, sade han. Lydia — — —?
Hon hade plötsligt åter blivit vek. Och i det hon vände sig om mot honom sade hon:
— Nej, så skall vi väl inte skiljas…
Hon hade stora tårar i ögonen och hon lindade armarna om hans hals:
— Vill du vara hos mig i natt?
— Ja visst, sade han.
Och hon viskade:
— Så, som vi har haft det tillsammans denna sommar, får vi det aldrig mer — aldrig mer. När du kommer hem igen, har du din hustru och dina barn med dig. Och du har ditt arbete, och dina vänner och kamrater, en hel värld, som är stängd för mig. Och det kommer den dag, då jag blir till mera besvär än glädje för dig.
— Å, Lydia, vad menar du — är du från dina sinnen… Jag reser bort, men jag kommer ju igen, och jag älskar dig, och varför skulle vi inte älska varandra alltid, alltid?
Hon log genom tårarna.
— Nej, visst, sade hon. Alltid, alltid. Eller åtminstone till i morgon bitti!
Han gick till tidningen och ordnade det som skulle
ordnas där, och han gick hem och packade sin kapp-
220
