Den gamle ligger på sitt sista läger, och han vet det. Arvid sitter på en stol vid hans huvudgärd, och de växla några stilla ord då och då. Fönstret står öppet. Utanför rinner Klarälven blank och stilla mellan granklädda höjdsträckningar. Doktorn — provinsialläkaren på platsen, tämligen ung och alldeles ny i tjänsten och obekant för Arvid — har nyss gått. Han sade, att slutet kan väntas om några dagar eller ett par veckor. Bror Erik är tillkallad pr telegram och väntas när som helst. Dagmar sitter i en vrå med ett handarbete. Anna Maria och lilla Astrid leka på gården.
Den gamles tankar kretsa mest om den förlorade sonen, han som skickades till en främmande världsdel och försvann och blev borta.
— Tror du han lever? frågade han.
— Svårt att tro något om det, svarar Arvid.
Det hörs små glädjerop från småflickorna därute: det är deras nioårige halvbror Ragnar, som syns på vägen med sin fosterfar, kyrkoherden Ljungberg. Stora bror Ragnar täljer barkbåtar åt småflickorna och talar om sagor för dem.
222
