Kyrkoherden kommer in i rummet. Arvid bjuder honom sin stol vid huvudgärden.
— Hur står det till i dag? säger han. Har bror svåra plågor?
— Jag har inga plågor, svarar den gamle.
— Ja, kära bror, säger prästen, till dig kommer jag naturligtvis inte som själasörjare utan bara som gammal vän. Om de yttersta tingen vet vi lika mycket bägge två.
— Jag tänker inte heller så mycket på de yttersta tingen, säger den gamle. Jag tänker mera på de levande, som jag lämnar efter mig här i världen. Och mest på honom, som jag inte vet om han är levande eller död. Jag var kanske för hård mot honom. Det stod så klart för mig då, att jag gjorde det enda som kunde göras för honom. Men jag var kanske ändå för hård.
Han slöt ögonen och tycktes slumra in.
Prästen sade med sänkt röst till Arvid, sedan han av den sjukes djupa andetag hade övertygat sig om att han sov:
— Till en man som din far faller det mig naturligtvis inte in att komma på ämbetets vägnar. Han har i alla sina dar varit sin egen själasörjare. Men som själasörjare går jag ju ibland till fattiga bondgubbar och käringar, när de ligga på sitt yttersta. Och om de fråga mig om det, brukar jag tala om för dem att det där med ”helvete” inte är så farligt som det låter. Men det är just inte alltid de tacka mig för det. En gubbe, som dog för ett par år sen,
