Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

blev rent förbannad: ”Och här har jag gått hela sista året, sade han, och haft min glädje åt att Olle Erks i Likenäs var i helvitte!” Och en åttioårig gumma, som dog i våras, gjorde mig en bekännelse på sitt yttersta. Jag kan tala om den för dig, eftersom den inte handlade om någon begången förbrytelse utan om en som inte blev begången. Hon bekände, att hon för femtio år sen, då hon var trettio år eller så omkring och gift med en gammal gubbe, hade haft svåra frestelser att ge sin gubbe ”lite vitt”. Och hon bekände ytterligare — och det är det som är det viktigaste — att när det i alla fall inte blev något av, så var det av fruktan, bara av fruktan: för bödelsyxan, om det blev upptäckt, för helvetet, om det inte blev upptäckt. Och hon frågade mig, om hon nu skulle bli förtappad för sina syndiga tankars och lustars skull.

— Och du svarade — — —?

— Jag sade henne, att ingen människa undgår brottsliga tankar och lustar, och att helvetet är till för de levande men inte för de döda. Då reste hon sig kritblek upp i bädden: ”Det skulle en ha vetat för femti år sen, då Erk Pers i Ransby låg efter mig!”

Arvid satt tankfull.

— Det tycks framgå av det här, sade han, att helvetet verkligen skulle kunna ha en reell, ”moralisk” betydelse för dem som tro på det?

— Det är mer än tvivelaktigt. Vi behöver bara se en två, tre hundra år tillbaka för att finna att

224