långsamt nedåt trädgårdsgången. Det var redan mörkt mellan häckarna. Hon stannade vid ingången till syrenbersån. Hon hörde herr Lovéns röst: Kom, o vår, att med din färgprakt hennes kinder måla — och hjä-hjärta du — — —
Ja, där blev det förstås en liten tupp på höga B.
Hon hörde steg i sanden.
Hon kände de stegen. Hon visste gott vem det var. Och hon gömde sig i bersån.
En låg röst:
— Lydia — — —?
— Miau! lät det inifrån bersån.
Men med detsamma ångrade hon sig och tyckte det var så dumt av henne att jama som en katt och förstod inte alls varför hon hade gjort det. Och hon sträckte armarna emot honom: Arvid — Arvid — — —
De möttes i en lång kyss.
Och då kyssen inte kunde räcka längre, sade han lågt:
— Bryr du dig något om mig?
Hon gömde sitt huvud vid hans bröst och teg.
Efter en stund sade hon:
— Ser du den stjärnan där?
— Ja.
— Är det aftonstjärnan?
— Nej, det kan det inte vara, svarade han. Aftonstjärnan går till sängs med solen den här tiden. Det är visst Capella.
— Capella. Ett så vackert namn.
