Han knycklade ihop det lilla bladet till en papperstuss och lät det flyta bort med älven.
Man hade kommit in i början av september. Det var våta och molniga dagar och långa, mörka kvällar.
Det såg ut som om den gamle skulle komma sig denna gång. Efter att i dagar ha legat i dvala, vaknade han upp en eftermiddag och talade — i korta satser, knappt hörbart, men han talade. Och han skämtade till och med. Han sade till Erik:
— Här, där jag ligger, kan jag se genom fönstret att Karlavagnen åker baklänges som vanligt. Och det betyder att jag går framåt i jämförelse med Karlavagnen! All rörelse är ju relativ.
Och till Arvid sade han med en viskning:
— Min lilla gosse. Jag är rädd för att du är svag mot kvinnor. Det behöver inte vanhedra en man. Men det kan lätt dra honom nedåt. Bryta sönder hans bana och stänga hans väg.
Han sade det med blicken ut mot stjärnorna och liksom i förbigående, som om han inte fäste någon vikt vid det. Och ingen mer än Arvid hörde det.
Och vid tiotiden slumrade han åter in och sov med långa, djupa andetag
Erik vakade hos honom, och de andra gingo till sängs.
Men Erik hade redan vakat åtskilliga nätter, och det är möjligt att han nickade till i sin länstol.
Och när huset vaknade nästa morgon var den gamle död.
⁎
230
