med någon annan än fröken Ester Roslin… Längtade hon kanske ibland tillbaka till sitt gamla hem, till sin lilla flicka och sin gamle man, som var så lärd och vis? Hade hon kanske varit på besök där nu i höst, men inte velat säga det till honom — — —?
Han hade kommit till hörnet av Tunnelgatan. Den föreföll honom alltid som den hemskaste gata i Stockholm. Icke desto mindre vek han om hörnet in i den trånga, mörka, smutsiga och stinkande gatan, stinkande av lukten från bryggerier och snusmalerier och allt möjligt, gick den fram till Brunkebergstunnelns mynning, uppför trapporna och in på Malmskillnadsgatan, vek av åt vänster och gick mellan gamla gravar och glesnande träd över den stilla kyrkogården.
…Nej, det var intet ljus i fönstret.
Han kände en plötslig motvilja mot att gå hem och äta. Han gick in i en cigarrbod vid Malmskillnadsgatan och telefonerade hem till Dagmar, att han skulle äta ute med ett par vänner.
Då han kom ut på gatan igen, stod han plötsligt ansikte mot ansikte med Lydia.
De stodo ett ögonblick tysta och förvirrade.
— Har du varit och sökt mig? frågade hon så.
— Nej, sade han. Det vore ju mot vår överenskommelse. Men jag gick över kyrkogården och såg om det lyste i ditt fönster.
Hon svarade ingenting strax. De gingo tysta bredvid varandra. De kommo in på kyrkogården.
232
