— Så, sade hon äntligen. Är det verkligen sant att du bryr dig något om mig?
— Behöver du fråga det?
Hon teg.
Han frågade efter en stund:
— Har du varit i Stockholm hela tiden medan jag varit borta?
— Ja visst, sade hon. Var skulle jag annars ha varit?
De hade gått in på en mörk sidoväg och stodo nu i skuggan av den gamla rödmålade träklockstapeln. Hon böjde huvudet bakåt under hans kyss.
Och när de åter vaknade upp:
— Jag tänkte, sade han, att du kanske hade varit på besök i ditt gamla hem.
Hon log blekt:
— Nej, sade hon. Det har jag inte.
Vinden rasslade med vissna blad.
— Bryr du dig något om mig ännu? frågade han.
Hon stod med ögonen stora av tårar:
— Kanske litet, sade hon.
Hon tog hans huvud mellan bägge sina händer och såg honom in i ögonen:
— Men du, sade hon, borde kanske inte bry dig så mycket om mig. Det är kanske dumt av dig.
— Ja, visst är det dumt, sade han — ty han hade plötsligt kommit i ett jublande glatt humör — men det enda roliga här i världen är ju att göra dumheter!
