Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Ja, det är vackert. Men det betyder bara Geten. Och varför den stjärnan heter Geten vet jag inte. Jag vet egentligen ingenting.

De stodo tysta. Långt borta hördes kornknarren.

Han sade:

— Hur kommer det sig att du bryr dig om mig?

Hon gömde åter huvudet vid hans bröst och teg.

— Tyckte du inte Lovén sjöng vackert nyss? frågade han.

— Jo-o, svarade hon. Han har vacker röst.

— Och var inte Freutiger rolig?

— Jo. Det är lustigt att höra på honom. Och det är visst för resten inget ont i honom.

— Nej, tvärtom…

De stodo tätt samman och vaggade och sågo upp mot stjärnorna.

Så sade han:

— Men det är för dig Lovén gör sina tuppar, när känslan överväldigar honom, och det är för dig Freutiger sitter och ljuger. De äro kära i dig bägge två. Nu vet du det. Så att du kan välja.

Han skrattade till. Och så kysste hon hans panna. Och litet efter viskade hon, halvt för sig själv:

— Den som ändå kunde veta, vad det finns där innanför…

— Där finns nog ingenting märkvärdigt, svarade han. Och man har för resten inte alltid gott av att veta…

Hon svarade med ögonen djupt i hans:

— Jag tror på dig. Och det är mig nog. Och

20