Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

genomleva. Och det är kanske därför den gör det mest verklighetstrogna intrycket av allt vad jag skrivit.

— Det stämmer nog, sade Markel. Man ljuger aldrig så trovärdigt som då man ljuger på fri hand. Och verkligheten är ofta så otrolig att den verkar konstruerad.

— Precis, sade Rissler. Men just den där trovärdigheten hade rent privat ledsamma följder för mig. Jag var vådligt kär i en flicka på den tiden. Vad hon tyckte om mig vet jag inte; jag tordes aldrig fråga henne om det. Men en kväll, då jag följde henne hem till hennes port från en av Olof Levinis föreläsningar på Stockholms högskola, frågade jag henne vad hon tyckte om min bok. Hon svarade att hon inte alls tyckte om den. Jag drog därav den slutsatsen att hon inte heller tyckte om mig, och vi skildes tämligen kallt. Först många år efteråt anade jag det rätta sammanhanget: hon trodde naturligtvis att boken var en ”självbekännelse”. Och eftersom den handlade om en ung man som förförde två flickor och skrev ett falskt papper på ett så lumpet belopp som 300 kronor, kunde hon ju inte tycka så mycket om den... Kritiken behandlade för resten också boken som om det var en självklar sak, att allt som stod på tryck var sant. Man skulle inte tro det om gamla slipade recensenträvar; men det gjorde de verkligen. Och vad kan man då begära av en tjuguårs flicka?


237