Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Rissler tog en stor klunk ur sin grogg och fortsatte:

— Och vad jag mest av allt har emot Strindberg är, att han har vant allmänheten att vid läsningen av en roman alltid fråga: vem är han, och vem är hon, och vem är den och den och den, och hur mycket är sant? Han har vant allmänheten vid att tro, att ingen författare nu för tiden är i stånd till att ljuga ihop en bok på fri hand. Och sedan dess är det ett litet helvete att skriva romaner och teaterpjäser. Jag orkar inte med det längre. Jag kunde ha lust att skriva en liten bok och säga mina tankar om världens gång — direkt och utan diktade figurer som mellanhänder, utan humbug och krumelurer. Men romaner och teaterpjäser — fy tusan! Och för resten finns det egentligen bara en människovärdig form av tillvaro. Det är att göra ingenting.

De gingo över till att diskutera problemet Strindberg. Vid tolvtiden reste sig Arvid Stjärnblom:

— Ni får ursäkta mig, sade han, men jag måste upp på tidningen och ordna litet med nattens telegram. Furst Ferdinand av Bulgarien har anlagt namnet Cæsar i den slaviska formen: tsar. Jag tror inte att det har något vidare att betyda, men man kan inte veta… God natt!


⁎              ⁎


238