Han stod förstenad med hennes brev i handen.
Nej. Det kunde ju inte vara sant. Det var ju rent omöjligt.
Nej, jag drömmer… Eller är det något hon bara har hittat på, för att ställa mig på ett svårt prov. — Ja, så måste det vara. Och när jag nu härnäst kommer till henne, ser hon mig in i ögonen och säger: käre, trodde du verkligen ett enda ögonblick att det var sant?
Men nej, han tyckte att det bara blev ännu värre, ännu grymmare på det viset. Och brevet talade för resten för sig själv.
Det var alltså sant. Verkligt och sant.
Plötsligt kände han att han mådde illa. Han knycklade ihop brevet i fickan, och det var nätt och jämnt att han hann genom korridoren ut i toalettrummet. Där kräktes han.
Han satt och grubblade i sin stol vid det stora
skrivbordet. Han stirrade tomt och frånvarande på
världsbladens titlar: Times, Le Matin, B. Z. am
Mittag…
Hans första impuls var att inte svara alls. Men han tilltrodde sig inte att kunna bära konsekvensen därav: att aldrig mera få vara hos henne. Aldrig mer. ”Nevermore.” Nej, den tanken var honom alldeles outhärdlig. Alldeles otänkbar, alldeles utom gränserna för möjligheten att hålla ut med livet.
240
