Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Han vecklade åter ut hennes brev och läste det om och om igen.

”— — — tillhört en annan man medan du varit borta — — — Såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — — —”

”Kanske var det också ett begär att veta, om jag hade makt att gripa in i en människas öde.”

Vad skulle det betyda? I vilken människas öde — i mitt, eller i den andres? — Alltid kan man väl gripa in i en människas öde. Det kan vilken bandit som helst. Och det kan hända ibland att det är svårare att låta bli.

”— — — tillhört en annan man — — —”

Nej, det brevet var inte något att svara på. Om jag har någon minsta gnista av ära i livet kastar jag det i klosetten och ser henne aldrig mer — känner inte igen henne om jag möter henne på gatan!

Men i alla fall … ”Nevermore.” Aldrig mer … Gå förbi henne på gatan som en främmande går förbi en främmande… Kanske inte ens hälsa på varandra…

”— — — Såg dig ständigt framför mig samman med din hustru — — — outhärdligt — — —”

Med ens såg han det: Här låg räddningen. Bron som ledde över avgrunden. Möjligheten till försoning.

Det var alltså av svartsjuka hon hade svikit honom. Alltså av kärlek. Varför inte då stryka ett stort streck över hela historien?


16 Söderberg241