Han stirrade skräckslagen, blek, på de förfärliga orden.
Dagen gick och det blev kväll, innan han kunde samla sig till ett svar.
Lydia. Mitt förra brev gav dig visst inte någon
riktig föreställning om vad jag kände då jag läste
ditt — vad jag kände inför de orden: ”jag har
tillhört en annan man medan du var borta”. Jag blev
sjuk. Jag måste störta ut i toalettrummet med ditt
brev i handen. Och där kräktes jag. — — —
Men då jag skrev mitt svar till dig hade det gått ett par timmar sedan dess. Jag är litet häftig, men jag är inte långsint, och då jag skrev till dig hade jag egentligen redan förlåtit dig. Vem är jag, att jag skulle döma dig? Jag förstår bara inte att du har kunnat ta så hårt vid dig för de orden ”galanta äventyr”. Vad kallar du det då egentligen själv? Det var inte kärlek, skrev du. Men då kallas det ”galanta äventyr”. Jag kan inte hjälpa det. — ”Förebråelser var jag beredd på”, skriver du. Det förvånar mig verkligen att du inte väntade dig beröm!
En sak kan du vara förvissad om: du kommer aldrig mer att veta mig stå som en usel kärlekstiggare utanför din dörr. Jag fick nog av det sist.
Efter ett par dagar, långa som evighetens år,
kom hennes svar.
