bara det att du skall vara i Stockholm i vinter, så att vi få ses och träffas ibland, bara det är mig nog. Är det vid Norra Latin, du skall gå provår?
— Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå provåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare — medan jag väntar.
— Ja, väntar… på vad?
— Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag skall kunna göra något som duger — vad det nu skall bli… Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid — som min framtid.
— Ja, sade hon, framtiden — vad vet man om den…
De stodo länge tysta under de tysta stjärnorna.
Så sade hon, i det hon kom att tänka på något han hade sagt på verandan bland de andra:
— Finns det inte höga berg borta i ditt Värmland? Det trodde jag.
— Ånej, sade han, där finns högre berg än här, men några riktiga berg finns där inte. Och jag tycker inte om berg — jo, jag tycker om att gå upp på dem, men inte att leva inklämd mellan dem. Man talar om berglandskap — det borde förr heta dallandskap. Man bor och lever nere i dalen, inte på bergtopparna. Och bergen skymma för solen som höga hus i en gränd, så att det i min hemtrakt mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Det
