Arvid. Jag tackar dig för din ”förlåtelse", men jag har inte användning för den. Som botfärdig Magdalena får du aldrig se mig.
Förebråelser var jag beredd på — ja; men inte på ironiska kvickheter om galanta äventyr och australnegrernas aritmetik.
Aldrig, aldrig hade jag tänkt mig att du kunde skriva så till mig.
Blek av förbittring läste han brevet, knycklade
hop det och kastade det på elden.
— — — Böjd som en gubbe gick han i de
dagarna genom gatorna på väg till och från sin
tidning, med blicken ned i gatan. Han ville slippa
hälsa på bekanta, slippa stanna och prata med dem.
En gång kände han att han på detta sätt gick förbi
Lydia utan att se hennes ansikte och utan att hälsa.
Men det var bara av trötthet och dov förtvivlan. Han
kom sig inte för med att se upp och lyfta på
hatten. Och han tyckte att det kunde vara detsamma
med denna tomma ceremoni mellan två som hade
varit varandra så nära och kommit så långt bort från
varann.
Han hade sömnlösa nätter. Han hade förfärliga, halvvakna syner och fantasier. Han såg henne ständigt framför sig: naken, med en främmande naken man. Den främmande hade ett huvud, men intet an-
246
