November gick. Mörkret sjönk med var dag djupare över vintermörkrets land.
En dag i december, framemot jul, fick han hem några böcker från bokbindarn. Bland dem var Iliaden i J. Fr. Johanssons gamla översättning.
Det var en särskild historia med den; det var egentligen Lydia som skulle ha den. De hade någon gång på försommaren — den lyckliga, korta tiden, nu så förbi och så död som om den aldrig hade varit — kommit att tala om Iliaden. Hon hade aldrig läst den men ville gärna läsa den. Ett par dar efteråt lyckades han komma över den i ett antikvariat. Han hade köpt den för att ge henne den; men det var en gammal gulnad och tilltrasad lunta, som först måste till bokbindaren. Och nu först hade han den här, bunden i två ljusgrå skinnband med ett par enkla guldornament på ryggen, en hjälm, en lyra.
Skulle han sända dem till henne nu? Efter allt som kommit sedan? Hon kunde ju fatta det som förevändning för ett närmande, som kärlekstiggeri.
Men han hade ju lovat henne dem. Han slog in dem och sände dem med ett stadsbud.
250
