och tog henne ifrån mig, en skald med guld och pälsverk! Det var Edvard Bäckström! Då gav jag henne fan. Men en kväll träffade jag henne ute, och vi gick ett slag utåt Skeppsholmen. Det var djävligt grant månsken. Och jag förebrådde henne hennes otrohet. Då ställde hon sig på kajen och bredde ut armarna och sa: jag svär att jag aldrig i livet har älskat någon annan än dig! Och så kastade hon sig i strömmen!
— Nå, då hoppa du väl efter och fiska upp henne? sade en av hans sällskap.
— Ä-äh, svarade skalden, jag hade ju redan haft henne! Men ja la mig ner på kajen och tog tag i en järnring med ena handen, och med den andra fiskade jag opp flickan. Och så fick jag henne opp i en droska och körde henne hem till hennes mamma. Och medan jag stod där och förklarade saken för gumman, kom Edvard Bäckström, insvept i en djävla päls. Då peka gumman på mig och sa: den här unge mannen har räddat Lydia! Och så gjorde Edvard Bäckström en gest åt plånboken. Men då sa jag: nej, ursäkta, herr Bäckström, jag är också skald! Och så gick jag!
Arvid lyssnade tankfullt. ”Lydia.” Det fanns alltså en Lydia på 1870-talet också. Ack ja, det har det väl alltid funnits och skall alltid finnas. Hon är evig som naturen.
