— — — Åter drev han kring gatorna i den fallande snön.
Det var något inom honom som drev honom till Johannes kyrkogård. Han blygdes över sina steg. Men de drogo honom dit.
Och åter stod han vid Döbelns grav och stavade på inskriftens nötta guld.
ÄRA — SKYLDIGHET — VILJA.
Hans tankar sprungo utan att han visste hur eller varför över till Kaj Lidner. ”Det låter så vackert”, hade hon sagt om hans namn. — Han hade varit så oregelbunden i sin tjänst på tidningen hela denna höst, Kaj Lidner. De sista veckorna hade han knappt visat sig. Han hade varit sjuk, sade han. Och han såg verkligen dålig ut. Doncker hade talat om att avskeda honom. Som en skuggas skugga såg han ut, där han drev förbi Rydbergs fönster.
— Arvid.
Han vände sig om. Det var Lydia.
— Jag tyckte att jag såg dig från mitt fönster sade hon. Men jag var inte säker.
Han teg.
Hon viskade:
— Kom med upp till mig.
Han skakade på huvudet.
— Nej, sade han. Du har dröjt för länge. Du har pinat mig för grymt och för länge.
— Förlåt mig, viskade hon. Och kom nu, när jag ber dig. Jag är så ensam och förtvivlad. Och det är sista gången jag ber dig, om du säger nej nu.
260
