Han följde henne.
De sutto vid fönstret. Och snön, den föll och föll. Hennes ögon stodo stora av tårar.
— Säg mig en sak, sade han. Du skrev i det där brevet, att du ville känna om du hade makt att gripa in i en människas öde. Vad betydde det?
— Å, ingenting…
— Den makten, sade han, har väl vem som helst. Men man skall kanske helst vara litet aktsam med att begagna den. Skall man inte?
— Kanske det, svarade hon. Men nu låter vi snön snöa ner över allt det där.
— Ja, sade han. Ja, låt oss det.
De sutto kind mot kind och stirrade ut. Och snön, den föll och föll.
Iliaden låg på bordet. Han frågade:
— Har du läst något i den?
— Nej, sade hon. Men läs något för mig ur den!
Han tog en av dem, det var andra bandet, och bläddrade litet i den. Han fick upp fjortonde sången. Och han läste för henne det stället, där den strålögda, härliga Hera lånar Afrodites gördel för att förföra Zeus och på den vägen intressera honom för sina politiska kombinationer.
Henne svarade då Afrodite med löjet på läppen:
Icke jag kan och icke jag bör avslå din begäran,
ty du ju vilar i famnen på Zeus, bland gudar den störste.
Sagt; och ifrån sitt bröst hon löste den stickade gördeln,
