skiftande; gömt i denne var allt som tjusning bereder,
smäktande kärlek och ömma begär och smekande böner,
vilka förförande stjäla sig in i de visastes hjärtan.
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
överst på Ida; men henne förnam molnskockarn Kronion.
Och då han henne förnam, av begär omhöljdes hans sinne,
liksom då först de beblandade sig med varandra i älskog,
stigna tillsammans i bädd, dock utan föräldrarnas vetskap.
Fram mot henne han gick och höjde sin röst och begynte:
Hera, vart ämnar du gå? Vi kommer du hit från Olympos?
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Ej till gudinna och ej till kvinna så kärleken nånsin
omkringslutit mitt bröst och underkuvat mitt sinne
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
| — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — | — |
Det började skymma. Och snön, den föll och
föll.
Lydia reste sig, strök honom sakta över håret och tog boken ur hans händer och lade den på bordet.
— Kom, sade hon.
Hon gick in i sängkammaren. Hon tände de två ljusen vid spegeln. Och långsamt, tigande, började hon lösa upp sina kläder.
Ute sjönk redan vintermörkret över kyrkogårdens
träd. Men de två ljusen glimmade stilla vid spegeln.
Plötsligt ringde det på dörren. De satte sig båda upp i bädden och lyssnade. Det ringde en gång till.
262
