De sjöngo ”Warum bist du so ferne”. Notarien Lovéns tenor klingade skönt i den stilla natten. Baron Freutiger sjöng både första och andra bas på en gång, åtminstone trodde han det själv. Och i mellanstämman kunde hon följa sin älskades röst.
Warum bist du so ferne,
O, mein Lieb!
Es leuchten mild die Sterne,
O, mein Lieb!
Der Mond will schon sich neigen
in seinen stillen Reigen.
Gute Nacht, mein süsses Lieb.
Gute Nacht, mein Lieb.
Lydia sjönk ner på en stol och grät av lycka och trötthet. Plötsligt tog hon en liten gammalmodig buketthållare av förgyllt silver och med turkosblått porslinshandtag, som hängde på en nubb under den lilla spegeln, och vätte den med kyssar och tårar. Den hade varit hennes mors — modern hade burit sin brudbukett i den.
Sången hade tystnat och båten gled bort under
jämna årtag. Lovén och Stjärnblom rodde var sin
åra och Freutiger styrde. Och antingen det berodde
på att alla tre voro kära i samma flicka eller på
något annat: ingen sade ett ord.
Baronen såg dyster ut, där han satt vid rodret. Han satt och undrade över vad han hade sagt eller inte sagt. Hade han friat eller hade han inte? Vad
