Hoppa till innehållet

Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

säger, att Norge skall vara ”ett fritt och självständigt rike”. Men nu är saken den, att den norska utrikespolitiken sköts av vår utrikesminister med ansvarighet bara inför vår riksdag. Och det kallas autonomi, inte suveränitet eller självständighet. Jag hoppas att vår utrikesminister gör det bästa han kan. Men det hjälper inte: vi svenskar skulle inte känna oss uppbyggda av att vår utrikespolitik sköttes av t. ex. Rysslands utrikesminister, inte ens om han skötte den som en liten guds ängel. — Nej, men är det verkligen så? sade han.

— Det påstås, sade Lydia, att hans död egentligen var självmord, och att den stod i sammanhang med någon olycklig kärlekshistoria. Vad tror du om det?

— Jag kände honom ju inte så nära, sade han. Men jag tror inte på det. Han var diktare. Jag har rätt mycket sysselsatt mig med att studera diktarens art och väsen, och jag har kommit till det resultatet, att man knappt i hela världslitteraturens historia kan uppdriva ett exempel på att en diktare — en verklig och betydlig diktare — har tagit livet av sig av olycklig kärlek. De ha andra resurser. De ha förmågan att utlösa sitt lidande i en diktcykel, en roman eller ett skådespel. Fallet ”Werther” är typiskt. Då Goethe en gång i sin ungdom hade en trasslig kärlekshistoria, skrev han en roman som slutade med hjältens självmord. Den romanen lär på sin tid ha förorsakat en hel liten självmordsepidemi, dock tyvärr inte bland diktarna! Jag vet inte vad salig Goethe kände därvid: troligast en stark känsla av

272