triumf över att ha hjälpt till med att i en fart skaffa så många till livet odugliga ur världen! Men själv levde han lugnt vidare och blev hovråd och minister och förfärligt gammal och fick ett saligt och anständigt slut. Och Olof Levinis död var en ren olyckshändelse. Om han hade velat beröva sig livet skulle han inte som dödssätt ha valt att svälja ett glas gurgelvatten, som bara i sällsynta undantagsfall verkar som ett farligt gift. Han hade influensa och hög feber, och i feberyrsel och febertörst drack han gurgelvattnet. Och hans konstitution hade händelsevis ”idiosynkrasi” mot just detta eljest rätt ofarliga gift. En annan människa skulle det inte ha bekommit något vidare.
Hon gick tigande vid hans sida i vårkvällens bleknande rosenskymning.
— Diktarna, fortsatte han, är ett särskilt folkslag, och jag råder dig att akta dig för dem! De äro ett starkt folkslag, fast de ofta ha svagheten som skyddande förklädnad. En diktare står för ett klubbslag, som skulle slå ihjäl en vanlig man. Han känner nog smärtan, men den bekommer honom ingenting nämnvärt, tvärtom: han omsätter den i ett verk, han tillgodogör sig den! Se på Strindberg. Det är inte det han upplevat, som är orsak till allt det sjuka, hemska och förvirrade i vad han skrivit. Så tycks han själv tro; men det är inte så. Det är tvärtom allt det sjuka, hemska och förvirrade i hans egen natur som är orsaken till att han måst uppleva och genomleva allt detta. Men vilken vanlig människa — vil-
