ken annan än en stor diktare — kunde något så när helskinnad gå igenom vad han gått igenom? Och inte bara helskinnad, men stärkt! Allt ont han genomlidit har tjänat honom — till stoff, till näring, till läkedom! Nästan till hälsa! Jag såg honom ute en morgon härom dagen, då jag var på väg till tidningen. Och jag kan inte påminna mig att jag nånsin har sett en man på nyss fyllda sexti år se så frisk och stark och glad ut som han.
Lydia gick vid hans sida med halvsänkta ögonlock. Vårkvällen bleknade och blånade omkring dem.
Hon sade:
— Du vill kanske ändå bra gärna vara diktare…
Han svarade:
— Jag vill vara människa och man. Och jag vill inte vara diktare, om jag kan slippa!
Hon gick med tankfullt böjt huvud.
— Men om du vore diktare — skulle du då kunna göra som Goethe och Strindberg och så många andra och mindre — göra ”litteratur” av det som en gång har varit liv och verklighet och lycka och olycka för dig själv? Skulle du kunna det?
— Aldrig, svarade han.
Deras blickar möttes allvarsamt och fast.
Han tillade efter en stund:
— Jag tror för resten inte att det är möjligt ens för en diktare att göra litteratur av sin kärlek, så länge det ännu finns en gnista liv i den. Den måste nog vara död först, innan han kan balsamera den.
De gingo tysta vid varandras sida.
274
