Och åren gingo.
Abdul Hamid blev avsatt i Konstantinopel ungefär samtidigt med att djävulen fick dela hans öde på ett möte i Folkets hus i Stockholm, under sympatiskt instämmande av en del av prästerskapet. Arvids äldste svåger, Harald Randel, hörde till dem. Pastor Randel trodde på gud på så sätt att han betraktade honom som en vacker och uppbygglig folkloristisk föreställning, ur vilken människorna, även han själv, ännu kunde hämta mycken styrka och tröst. Djävulen däremot ansåg han hopplöst föråldrad. Dock sade han inte sådant från predikstolen; han hörde till de yngre, frisinnade präster som lyssnade till professor Vitalis Norströms råd: ”Endast genom tonens omläggning kan man få mycket gammalt att helt vissna bort, som länge varit sin död värt”… Och sjahen av Persien abdikerade, och Rysslands tsar och tsarinna hälsade på hos Gustaf V i Stockholm, och en ungsocialist, som inte lyckades få tillfälle att skjuta på dem, sköt i förargelsen en svensk general i stället… Och människorna började flyga! Blériot flög över engelska kanalen!
276
