Och i januari året därpå kom en förfärlig komet med en lång svans — Arvid och Lydia stodo en kväll på Observatoriekullen och kikade på den — och senare på året körde Portugal bort sin unga charmanta kung och blev republik, och det steg upp ett stort svart moln från Marocko, och stormakterna visade tänderna och morrade åt varandra, men ingen tordes bita först!
Arvid Stjärnblom hade de sista två tre åren på lediga stunder arbetat på en monografi över Chopin. Hösten 1910 blev den äntligen färdig och kom ut, med ett rikt och vackert illustrationsmaterial. Den slog an på musikpubliken och kom till och med ut i en andra upplaga.
— Vad vill du att jag skall skriva som dedikation? frågade han Lydia då han kom till henne med boken.
— Skriv vad du vill, sade hon. Men skriv med blyerts, så att jag kan sudda ut det om Ester kommer och vill låna den.
Då skrev han:
Lydia klinkar sin Chopäng
så, att hon förtjänar däng.
Han kunde skriva det, emedan de voro så goda vänner att hon till och med kunde tåla ett litet skämt — något mycket sällsynt hos kvinnor — och emedan hon i verkligheten spelade mycket vackert.
