På kvällen samma dag voro de på Operan tillsammans. Det var ”Carmen” med fru Claussen. De älskade bägge denna opera med en nästan fanatisk kärlek.
De sutto inte bredvid varandra — naturligtvis —; hon hade sin plats snett framför hans. Och de talade inte vid varandra på teatern.
Efter teatern var han tvungen att gå till sin tidning. Men han följde henne först till hennes port. De blevo stående som så många gånger förr, i skuggan av den gamla klockstapeln. Det var en blåsig höstkväll. Månen ilade blek och sjuklig genom trasiga skyar. Det susade i trädens glesnade kronor.
De stodo tysta.
— Vid det här laget, sade han, blir den stackars don José hängd.
— Blev han hängd? frågade hon.
— Ja, i Mérimées novell blir han det…
Hon stod tankfull.
— Kan du förstå, sade hon, att en man kan döda en kvinna därför att hon inte längre älskar honom?
Han svarade:
— Hon har ju brutit sönder hela hans fattiga liv. Hon hade gjort honom till desertör och bandit. Och det är för resten ett mycket fint drag, att han vid början av sista scenen mellan dem alls inte har någon tanke på att döda henne; det är inte för det han har kommit. Men hon driver honom till det; hon hånar honom och retar honom till det yttersta. Hon spottar honom i ansiktet med sin kärlek till en annan. Hon
278
