våning för Ture Törne och en fem, sex andra av de komedianter och damer som medverkade i revyn. Ture Törne sjöng Bellman — Arvid ackompanjerade honom vid pianot — och han sjöng Emil Sjögren och allt möjligt, och han var oemotståndlig Och han tog Arvid avsides och sade:
— Det är ett helvete, det liv jag för! Jag spottar på mitt yrke! Jag avskyr att spela teater! Jag vill inte vara komediant! Jag vill skriva teater, jag vill vara diktare! Och jag skall bli det! Du skall få se — du skall få se!
Ture Törne var tjugufyra år.
Arvid Stjärnblom hade för någon månad sedan fyllt trettiosju. Och han svarade:
— Käre vän, du tycks lida under ungdomens vanliga förbannelse, som Henrik Rissler för resten har skildrat i en av sina böcker: den att man inte törs visa sitt verkliga ansikte, så länge man är ung. Att man måste gömma sig bakom en skylt. Och du är för resten en sångare och komediant av guds nåde; men du vill alltså hellre vara diktare. Tror du verkligen på allvar att det är så mycket finare?
⁎
