fult nog av dig. Men det är väl inte värre än att det kan förlåtas. Karlarna är nu en gång karlar.
— Jag är rädd för att det inte kan förlåtas i det här fallet, sade han. Förlåtelse förutsätter ånger och bättring. Och jag kan varken lova det ena eller det andra.
Hon såg på honom förvirrad, osäker. Plötsligt sjönk hon ihop. Hon kastade sig i soffan och borrade huvudet i en kudde och snyftade. Det var ingen pose längre och ingen teater. Det var bara en stackars kvinna som pinades och led, och en man som pinades av hennes lidande.
Han satte sig på soffkanten och strök henne över håret.
— Inte gråta så, sade han, lilla Dagmar, inte gråta så! Så mycket gråt är jag inte värd. Jag kan inte be dig om förlåtelse i den mening du tar det. Men ändå ber jag dig om förlåtelse för att jag har gjort dig ont. Vi ha kanske bägge något att förlåta varandra, innan vi nu skall skiljas åt.
Hon satte sig upp:
— Hur menar du? Har du hört något om mig?
— Nej, inte alls. Jag tänker på det där med vår ”hemliga förlovning”. Du visste ju mycket väl, att jag alls inte ville gifta mig. Du narrade mig in i äktenskapet mot min vilja. Och ett äktenskap som börjar på det viset måste väl alltid bli litet skröpligt. Och nu står vi vid slutet. Och nu skall vi förlåta varandra våra synder och sedan skiljas som vänner.
Hon stirrade skräckslagen ut i rummet.
