— Du får inte tala så hemskt, sade hon. Skiljas — varför skulle vi skiljas? Varför kan det inte få vara som hittills? Och vem är egentligen den där Lydia?
— Hur skulle det kunna vara som hittills? Sedan du nu vet hur det är, är det ju inte längre som hittills. Du sade ju själv att du inte kunde hålla till godo med att jag har en ”älskarinna”. Hur skulle det då kunna vara som hittills?
Hon grät och snyftade och grät.
— Å, herregud, stönade hon mellan snyftningarna, varför skulle jag hålla det där olycksaliga kortbrevet mot ljuset! Om jag inte hade gjort det hade ju allting varit som förut!
— Å, lilla Dagmar, sade han, du skall inte bry dig om att ångra det. Så här kunde det ju ändå inte ha fortgått i evighet. Allting måste ha ett slut. Vi ha bägge narrat varandra, och nu kan vi inte leva tillsammans längre. Och nu är det sent på natten, klockan är snart fyra, och vi är bägge så utpinade och trötta. Nu säger vi god natt åt varandra och försöker sova, så gott vi kan. Det är en dag i morgon också. God natt!
Han ville gå in till sig. Men hon höll honom fast.
— Säg mig bara en sak först, sade hon, vem är den där Lydia?
— Lilla Dagmar, sade han, hur kan du föreställa dig att jag skulle svara dig något på det?
— Å, sade hon, tror du inte jag vet vem hon är? Det är naturligtvis en av de där teaterslinkorna som spela med i din nyårsrevy. Det är fru Carnell!
288
