Han hade i ett brev underrättat Lydia om det som skett och om hur han nu hade det. Och hon hade svarat. Hon var ledsen över att den fattiga lilla raden hon sänt honom hade gjort så mycket förtret. Och hon kunde inte förstå det. ”Av det lilla du sagt mig om din hustru hade jag det intrycket att hon var en kvinna som lika litet som jag själv skulle kunna falla på att titta i en annans brev.” Och hon skrev vidare: ”Jag har min lilla flicka hos mig på besök; hon skall stanna här ett par veckor. Under tiden kan vi ju inte tänka på att träffas. Och käre, jag vet inte hur det kan bli sedan heller. Ju mer min lilla flicka växer upp, ju mer känner jag hur rädd jag måste vara om mitt rykte för hennes skull. Och du har ditt, som binder dig. Låt oss se tiden an — låt tiden gå”…
Och han lät tiden gå, och den gick.
Dagmar tycktes ha lugnat sig efter den första upphetsningen. Eller rättare, hon hade ändrat taktik. Hon gick omkring ödmjuk, stilla, resignerad, en bild av den uppoffrande makan. Och då hon på detta sätt
292
