sist, på den lilla festen du gav för oss i Operans entresol — kommer du ihåg att jag lovade dig att jag skulle bli diktare?
— Nej… Jo, nu minns jag… Hur går det med det?
— Jag har skrivit en pjäs, svarade Törne. Det vill säga, ännu törs jag kanske inte kalla den mer än ett utkast. Får jag läsa den för dig en av dagarna?
— Gärna. Men var skulle det vara? Jag har litet svårt att ta emot hemma nu i dagarna — vårrengöring och så vidare… Kan du komma upp på tidningen till mig någon kväll och läsa upp den för mig?
— Det passar bra. Men den är som sagt inte riktigt färdig ännu.
— Nå, det brådskar ju heller inte…
Ture Törne såg på människorna som gingo förbi. Stjärnblom växlade just i förbigående en hälsning med Henrik Rissler. Rissler stannade inte långt ifrån dem och tittade på solen genom ett färgat glas.
— Presentera mig för honom, bad Törne.
Och efter gjord presentation sade han:
— Herr Rissler, jag är som ni kanske vet gycklare och komediant. Men jag har fått för mig att jag skall avancera i graderna, och nu har jag skrivit en pjäs. Får jag be er att få läsa upp den för er? Jag läser upp den för vännen Stjärnblom om en vecka eller så, på Nationalbladets redaktion. Det skulle vara mig en stor glädje om ni ville komma med. Jag fäster en alldeles särskild vikt vid ert omdöme.
294
