Sida:Den allvarsamma leken 1912.djvu/299

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— För all del, svarade Rissler. Men om det är menat som en artighet så betackar jag mig. Ju större geni en författare är, desto mindre är hans omdömesfömåga om vad andra skriver. Det visar all erfarenhet. Jag kan alltså inte just känna mig smickrad av att ni sätter mitt omdöme så högt…


Solförmörkelsen hade passerat sin kulmen. Bland de många som gingo förbi var Lydia med fröken Ester. Men hon såg inte Arvid.

Han åt för det mesta sina måltider ute numera.

En av de första dagarna i maj satt han vid ett fönsterbord på Anglais och såg ut över Stureplan. Han hade nyss ätit middag och satt vid kaffet och cigarren.

Han hade fattat ett beslut. Han skulle skriva till Lydia och bedja henne att resa med honom. Och antingen hon sade ja eller nej, skulle han själv i varje fall resa. Att övertala Dagmar till skilsmässa var fruktlöst. Sedan hon visste att han älskade en annan, hade hon gripits av en hatblandad lidelse för den man, som hon så länge hade betraktat som sin rättfångna och självklara egendom. — Nej, det stod honom ingen annan utväg öppen än att resa sin väg.

Det rann honom i minnet en liten rad, som Lydia

295