En halvklar och gråstilla dag i början av oktober.
Arvid Stjärnblom gick en Djurgårdsväg fram — den, som kantad av almar med lutande svarta stammar löper längs stranden av den tysta Djurgårdsbrunnsviken, nedanför Skansens skrovliga bergknallar. Utställningsområdet hade han lämnat bakom sig.
Utställningen var stängd sedan några dagar. Han stannade ett ögonblick och såg tillbaka. ”Gamla Stockholms” kulissmurar voro redan sönderflängda av regn och blåst, och var dag gick förödelsen fram över den vackra gångna sommarens brokiga sommarmarknadsstad. Men över alltsammans höjde sig ännu Industrihallens färgskimrande kupol med de fyra minareterna, och längst åt väster bröt solen just nu fram genom en bräsch i molnskikten, den stod helt lågt, i själva kanten av töckenkretsen över staden där borta, och sken med ett ljus som av gammalt bleknat silver med halvt bortnött förgyllning.
Arvid Stjärnblom gav solen och staden och utställningen en lång blick till ”farväl, vi ses igen”, och fortsatte sin väg.
26
