den andra kommer i sista akten hem från Amerika med en stor förmögenhet och löser konflikten…
Törne hade slutat läsningen. Det blev en liten
tystnad.
Henrik Rissler bröt den:
— Ja, herr Törne, sade han, nog förefaller det mig som om ni har talang. Men vad skall man egentligen kunna säga om en teaterpjäs som inte är färdig? Det som ni nyss har läst upp för oss är ju egentligen bara ett utkast.
— Ja visst, sade Törne, det sade jag ju också från början; men vad tycker ni om själva konflikten?
— Tja… En konflikt som kan lösas med pengar… Nog för att det finns gott om sådana konflikter i livet. Men det är inte så lätt att avvinna dem något intresse från scenen. Och om jag ytterligare skulle våga en anmärkning så vore det den, att er fru Laura förefaller litet overklig, litet konstruerad… Man tror inte riktigt på henne. Men nu måste jag för resten gå, jag skall bort. Tack för uppläsningen, och adjö!
Rissler gick.
Ture Törne mätte golvet med långa steg.
— Idiot! mumlade han mellan tänderna. Overklig! ”Konstruerad!” Det kan han vara själv! Och då är sanningen den, att jag har gjort henne direkt efter levande modell! — Men låt det stanna mellan
