Han fann situationen kräva att han trodde henne. Det hade blivit för pinsamt annars.
— Om jag nu skall säga dig hela sanningen, sade hon, så har vi verkligen kysst varandra en smula. Det är alltsammans. Och det har alltså blivit till en hel teaterpjäs för honom.
— Ja, sade han, det är som jag sa nyss: han blir en riktig tusan till diktare med tiden!
— Å, sade hon med en axelryckning, nu bryr vi oss inte om herr Ture Törne mera! Honom kan man ju inte ta allvarsamt; man kan inte en gång bli ond på honom. Men du ser så trött och förstörd ut, Arvid. Lägg dig här på soffan och vila dig. Om du vill kan jag spela litet för dig.
Han låg med halvslutna ögon. Hon spelade adagiot ur ”Pathétique”.
Han tog mekaniskt en bok som låg uppslagen på bordet. Det var Strindbergs ”Stora landsvägen”, och den var uppslagen vid det ställe där diktaren låter ett par immiga glasögon vittna om en man, ”som gråtit mycket, men i hemlighet”.
Hon hade slutat spela. Hon kom fram till honom och lade sin svala hand på hans panna.
— Vad du är het, sade hon.
— Satt du och läste det här när jag kom? frågade han.
— Ja. Jag såg i tidningen att han ligger döende. Och då tog jag ner den här boken från hyllan. Jag håller så mycket av just det där stället.
— Ja, det är också vackert. Men egentligen kan
