man ju inte säga att det just har varit så särskilt utmärkande för Strindberg att gråta i hemlighet. Han har tvärtom en mansålder igenom skrikit och jämrat sig ovanligt högt och offentligt. Och det lättar väl alltid något. Det lättar nog betydligt.
Han reste sig:
— Och nu, sade han, får jag väl säga dig adjö.
— Arvid, sade hon. Du har väl själv förstått att det inte längre kan vara som det har varit mellan oss. Men om du ännu bryr dig något om mig, och om du inte vill mista mig, då… Ja, du får du gå igenom hela den långa historien med skilsmässa och nytt giftermål och alltsammans. Som hittills kan det inte gå längre.
Han stod mållös. Det var första gången på alla dessa år hon talade om giftermål.
Äntligen kunde han svara.
— Lilla Lydia. Jag skall resa härifrån om kort tid, och jag blir mycket länge borta. Och i går, när jag satt på Anglais efter min ensamma middag, var jag fullt och fast bestämd på att be dig följa mig — nu och alltid. Men det har ju fallit ner ett stycke av månen sedan dess. Och tycker du verkligen själv att det här ögonblicket är det rätta att tala om giftermål — efter det som jag fick uppleva i går afton?
Hon undvek hans blick. Han stod länge tyst.
— Nå, sade hon till sist liksom för sig själv — — — ja, då har jag ju intet att spara mig för — — —
Han tyckte sig minnas som i en dröm att hon
304
