Han hade nyligen börjat sitt provår vid Norra Latin, med ”modersmålet” och ”historia och geografi” som huvudämnen, och nästan samtidigt hade han genom en avlägsen släkting, Markel, fått plats som korrekturläsare och volontär vid en stor daglig tidning. Men han tänkte inte nu på något som hade samband med detta. Han gick och tänkte på Lydia.
Det gick aldrig ett dygn och sällan en timme av dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke. Och ofta tänkte han: detta måste visst vara kärleken; jag är rädd att det inte går för mindre… Men han hade bestämt sig för att inte söka upp henne i Stockholm, utan låta slumpen råda. De hade heller inte kommit överens om något bestämt sista kvällen de råkades där ute på Runmarö — ja, det var ju också sant, de visste inte då, att det var sista gången för sommaren… Men han tyckte inte att han kunde göra ett besök i hennes hem. Gubben Stille och bröderna betraktade honom naturligtvis bara som en vanlig sommarbekant och skulle kanske se litet förvånade ut, om han plötsligt dök upp i den lilla ateljévåningen på Söder. Det vore helt enkelt detsamma som att röja för dem, att ”det var något” mellan Lydia och honom. Ty varken Filip eller Otto eller gubben skulle ett ögonblick inbilla sig att det var för deras skull han kom…
Nej — — —
En ekorre med pälsen redan litet höstruggig och gråsprängd kom plötsligt framdansande över vägen i
