Arvid Stjärnblom hade äntligen fått några dagars ro i sitt hem… Han hade skrivit till sin svåger, kyrkoherde Randel — Harald Randel hade sedan ett par år ett pastorat ett par mil norr om Stockholm — och bett honom att bjuda Dagmar och flickorna hem till sig för några dagar. Han fick vänligt svar, och han lyckades verkligen förmå Dagmat att fara. Han begagnade denna frist för att ordna det nödvändiga före sin resa. Han sade upp våningen. Han avtalade med Doncker att bli tidningens resekorrespondent. Han avtalade med en jurist bland sina bekanta att sköta hans skilsmässa, i händelse Dagmar skulle kunna övertalas att gå in på den. Han hade inte en tanke på att fortsätta samlivet med henne; efter hans brytning med Lydia hade hon tvärtom blivit honom ännu outhärdligare än förut. Och han skaffade sig ett respass från utrikesdepartementet. Och han packade. Utom sina kläder och toalettartiklar tog han bara med sig några få böcker.
Det föll en blek strimma av eftermiddagssol över
