Han stod och köpte biljett vid biljettluckan. Då han hade fått den och vände sig om, stod Lydia där. Det föreföll honom i hastigheten som om hon var resklädd. Och under någon miljondel av en sekund flög den vansinniga tanken genom hans hjärna, att hon ville följa honom — nu och alltid.
— Jag ville säga dig adjö, sade hon. Och jag ville ge dig ett litet minne av mig.
Hon räckte honom ett litet paket.
— Det är bara en liten småsak, sade hon. En liten sak, som du kanske har användning för ibland. Och då tänker du kanske på mig.
— Tack, sade han. Och adjö!
Och han stoppade det lilla, lilla paketet i fickan och gick ut på perrongen och upp på södra snälltåget.
Och tåget rullade och rullade — söderut.
Han satt hopsjunken i sitt kupéhörn. Då han gick genom vagongens korridor, hade han ett ögonblick råkat få se sig i en spegel. Och han tänkte:
