Jag är trettiosju år. Och jag ser ut som om jag vore femti.
Och han tänkte vidare:
Jag vill ändå gärna se, om det inte finns en större värld. En värld ”utanför Verona”. Jag tycker mig minnas, att jag en gång har haft en känsla av det… Men jag har kanske för länge varit instängd i Venus-berget för att duga i den världen. Det är kanske för sent nu.
Och han tänkte:
Det var nu också en förfärlig mani hon hade: att alltid välja sina älskare just bland mina vänner och bekanta… Efter den där förfärliga hösten för fyra år sedan, då hon skrev till mig ”jag har tillhört en annan man medan du var borta” litade jag blint på hennes uppriktighet. Men var det nu också bara uppriktighet? Var det inte snarare ett litet grymhetsbegär att se, hur jag skulle ta det? En liten grym nyfikenhet att se, hur mycket jag tålde av piskan?
Han ville skaka av sig alla dessa ohyggliga tankar, som han tyckte hade gnagt honom och frätt honom i hundra år. Han öppnade sin lilla resväska och tog fram ”Buch der Lieder”.
Han slog upp på måfå och läste:
In mein gar zu dunkles Leben
strahlte einst ein süsses Bild;
nun das süsse Bild erblichen.
bin ich gänzlich nachtumhüllt.
312
