Wenn die Kinder sind im Dunkeln,
wird beklommen ihr Gemüt,
und um ihre Angst zu bannen,
singen sie ein lautes Lied.
Ich, ein tolles Kind, ich singe
jetzo in der Dunkelheit;
klingt das Lied auch nicht ergötzlich.
hat's mich doch von Angst befreit.
Ja, tänkte han, poeterna ha det bra. De kan alltid finna tröst för nästan vad som helst. Om det så gäller ett helt förött och förbränt och bortslarvat liv, så finna de tröst också för det. De ha förmågan att ge uttryck åt sin olyckas tröstlöshet, och just däri finna de sin tröst. Men vad skall en vanlig fattig syndare ta sig till?
Så erinrade han sig med ens, att Lydia hade givit honom en present vid avresan. Ett litet minne. Vad kunde det vara?
Han fiskade upp det lilla paketet ur fickan och löste upp det. Det var en liten pennkniv med pärlemorskaft.
Hon är åtminstone inte vidskeplig, tänkte han.
Ty det finns ett gammalt folkligt skrock, som han väl mindes från sin barndom, att man aldrig skall ge bort en kniv åt någon som man håller av eller sätter värde på. Det föder fiendskap och hat.
Men han stoppade den lilla pennkniven i västfickan.
Och han tänkte:
