Sedan hade de i trängseln drivits åt skilda håll.
Och hela kvällen, timmar igenom, hade han drivit omkring överallt på måfå, i hopp att träffa henne igen… Från kajen vid Strömgatan hade han sett små svarta skuggfigurer röra sig på taket till en av slottsflyglarna åt Strömmen. Det var kungen och de furstliga gästerna därutifrån, som skulle se på fyrverkeriet. Det blev en plötslig rörelse i folkmassan omkring Arvid, han hörde någon säga att kungen sjöng ”Det är en aria ur Robert”, inföll en annan. Och Arvid tyckte sig verkligen höra liksom harpor i luften.
Men Lydia såg han inte — — —
Det är underligt att jag aldrig ser henne, tänkte han. All den tid jag har ledig driver jag ju omkring på alla de gator och vägar, där jag kan tänka mig en möjlighet at träffa henne.
Han brukade verkligen nästan varje dag gå Västerlånggatan fram och tillbaka ett par tre gånger. Hon bodde på Söder och måste väl ibland ha sina vägar åt norr. Och då borde hon ju antagligen gå Västerlånggatan. Ibland försökte han också med Stora Nygatan eller Skeppsbron. Men troligtvis gick hon just då Västerlånggatan.
Och det var en stor ovanlighet, att han som nu i dag gick och drev på Djurgården.
Han hade satt sig på en bänk.
Det var ännu ljust, där han satt. Inga stora träd i närheten, man kunde se att läsa, om så skulle vara.
30
