Hjärtat bultade och han kände att han blev blodröd. Han tog instinktmässigt boken och höll den för ansiktet, men ögonen kunde inte låta bli att spana ut över kanten. Och inom en sekund hade han sett:
Det var Lydia. Men det var inte fadern hon gick med. Det var en annan äldre herre, ett par och femtio kunde han se ut till. Kort, gråsprängt skägg och i det hela vad man kallar ett distingerat yttre. Han reste sig från bänken och hälsade, då de passerade förbi. Lydia böjde huvudet till svar, djupt, men utan att möta hans blick. Också den äldre herrn besvarade hans hälsning.
Han såg dem försvinna vid nästa krök av vägen. Vid en förströdd blick i boken, som han ännu höll i handen, märkte han att han höll den upp och ner.
Arvid hade tagit den andra boken, den som var
avsedd för ett något högre stadium, och bläddrade
i den på måfå.
”Den moraliska lagen är densamma för alla, oberoende av klimat, ras, ålder, kön, intelligens; det är nog att vara en mänsklig varelse för att känna den: den är allmängiltig och klar. Dess bud sammanfattas i två ord: Gör det goda, gör icke det onda; och hela världen förstår dessa ord, ty samvetet säger oss alla ur djupet av vårt inre: Detta är gott, detta är ont.”
Arvid stoppade boken i fickan, där den andra låg förut, och gick inåt staden. Det började bli skumt.
