Han gick av och an i rummet. Två, tre steg fram — två, tre steg tillbaka. Större var inte rummet.
Han stannade framför en karta över norra Värmland, som hängde över soffan. Hans första åtgärd, då han flyttade in i rummet, hade varit att ta ner alla värdinnans rysliga tavlor. Själv hade han inga att sätta upp i stället. ”Och det är ju tidens lösen” — mindes han att han mitt under proceduren hade tänkt, med ett leende — ”riva ner, det kan man nog, men bygga upp?” — Nej: med bästa vilja skulle han inte kunna åstadkomma en ”tavla”, ens jämförlig med den sämsta av de uselheter han kastade i en skräpvrå. Men därför kunde han väl inte låta bli att se att det var smörja! Och så hade han satt upp sin Värmlandskarta, i brist på bättre.
För resten, där de andra ”tavlorna” hade hängt, lät han de brunrosiga tapeterna, kvarglömda från något år på åttiotalet, tala för sig själva. Vad angick det egentligen honom hur det såg ut i ett rum, där han bara befann sig på genomresa?
Han stod och stirrade på kartan. Läste de hemkära och välbekanta namnen på orter och gårdar och berg. Stöllet, Dalby, Ransby, Gunneby, Långav, Likenäs, Transtrand, Branäsberget, Femtåberget…
Femtåberget. Han kom så väl ihåg det. Det stod som en stor blå skugga nästan rakt i söder från hans barndomshem. Jämfört med Chimborazzo kunde det knappast kallas ett berg. Men där det händelsevis låg kallades det ett berg och var det största berget i trakten. Och det hade en arkitektoniskt skön, som
