det var just den där våren strax före studentexamen — hade skrivit och fått införd i Karlstadstidningen under en signatur. Hur himlastormande glad hade han inte blivit då han läste den på tryck i tidningen! Han mindes att han i glädjen hade gått en milslång vandring längs Klarälven ända till Lunden, och där hade han suttit i timmar på en sten vid stranden och stirrat ut över Vänerns stora blå inlandshav… Och väl hemma i Karlstad igen hade han förstås inte kunnat låta bli att gå upp till fru Kravatt, han hade läst dikten för henne och fått skaldelönen…
Han letade fram poemet ur en skrivbordslåda Det var ett redan litet gulnat tidningsurklipp:
Jag gick på vägen med min moder
en sommarkväll i ett förlovat land
med blåa berg och blanka stilla floder
och höll i hennes hand min hand.
Vår väg bar ned i sakta sluttning mot
den gröna dalen. För vår fot
låg flodens breda vattenspegel
på vilken hundra solbelysta segel
av vita skepp
och mörka gråa skepp
i drömlik tystnad nedåt älven gledo.
I floden var en ö, där låg en stad
med röda tak och krön i bruten rad,
kring vilka skuggorna med ljuset stredo.
Men bortom staden, där låg allt begravet
i dis och töcken. Där var havet.
